Doften av nostalgi

En av våra kvällstidningar länkade till en typisk nostalgiartikel om gamla glassar. Den länkade i sin tur vidare till texter om gamla barnprogram och andra nostalgiska fenomen.

Postade artikeln på Twitter och det resulterade i en mindre rant om just nostalgi, om hur vi underskattar just den känslan och hur mycket den styr oss fastän vi inte vill erkänna det.

På något vis känns ranten viktig, kanske främst för att just jag är inbiten nostalgiker men också för att jag vill att andra ska förstå hur mycket just nostalgin styr deras livsval oavsett om de är medvetna om det eller inte. Så här följer själva "ranten".

Nostalgi är en underskattad och undervärderad känsla, som påverkar oss alla mer än vi vill erkänna! Även politiskt! Därmed inte sagt att den är fel, tvärtom! Vi längtar tillbaka till något vi uppfattade som bättre och lyckligare.

Till kvinnor i min ålder och något yngre - Det fanns då en parfymserie som hette DATE och ett schampo som hette JANE HELEN. Dessa har än idag en "magisk" effekt på män! Just för att de doftar "tonår" och "tonårsförälskelser".

Ta det som ett litet tips =) Inget jag själv hittat på, utan jag läste det för något år sedan. Själv är jag som bekant nostalgiker och skulle med all sannolikhet falla för dessa dofter igen =) Till saken hör en väldigt viktig detalj -

DOFT-sinnet är det enda av våra fem sinnen som stimulerar den ursprungliga delen av hjärnan UTAN att ha passerat medvetandet först. Med andra ord - vi styrs omedvetet mer av de omgivande dofterna, än av något annat. Särskilt i valet av partner.

Detta skulle kunna bli en hur lång rant som helst, om feromoner, biologi och annat som styr oss fast vi inte vill erkänna det. Ett ämne jag är väl insatt i. Men jag nöjer mig med att konstatera att doftsinnet + nostalgin = är en STARK faktor i våra livsval!   

Avslutar med ett praktiskt exempel. Mitt lyckligaste ställe som barn var mina farföräldrar stuga. Ett ställe som var cuprinolat. En typ av färg som fungerade som falu rödfärg, men var brun och hade en distinkt doft.

För drygt 30 år sedan jagade jag hus. Ett ställe jag tittade på var "fel" på många sätt, men så bröt solen fram och värmde husväggen och plötsligt kände jag den omisskännliga doften av Cuprinol. Behöver jag nämna att jag bor kvar där än idag? 

Jag - en lurad cineast!

 Jag älskar film och har alltid gjort det! Givetvis började jag samla film så fort det gavs möjlighet att köpa biofilmer på VHS. Köpte även pallvis med tomma 240-minuters videoband och spelade in från diverse betalkanaler.

Sedan slog DVD'n igenom. De filmer jag redan köpt på VHS köptes igen i den mån de fanns på DVD. Jag köpte även tomma inspelningsbara DVD-skivor och kopierade från VHS. Riktigt udda filmer hände det till och med att jag laddade ner om de fanns tillgängliga.

Till saken hör att regeringen införde så kallad kassettskatt (uppkallad efter den skatt man lade på kassettband när folk spelade in från radio eller andras vinylskivor). Denna skatt lades nu även på hårddiskar, tomma cd-skivor och på dito dvd-skivor.

Sedan kom BlueRay. Man skulle köpa samma filmer igen för tredje gången. Jag nappade dock aldrig på detta. DVD fick vara gränsen!

Bör påpeka att min filmintresse givetvis inbegriper en hel del tv-serier.

Idag är det streaming som gäller. De största aktörerna är Netflix, HBO, Disney+ och Viaplay. De producerar idag egna filmer och serier. Dessa kostar givetvis en fast månadsavgift att se. Från början släpptes dessa även som dvd, även serierna. 

Jag bor på landet. Har ingen möjlighet att se strömmande film och serier. Köper därför alltid dessa på dvd, men har plötsligt noterat att dessa betalkanaler inte längre publicerar sitt material på dvd! Man är tvungen att abonnera för att kunna se dem! Inte konstigt att olaglig spridning via nätet ökar! Detta har produktionsbolagen själva bäddat för!

Jag är principiellt emot olaglig kopiering och spridning av film och tv-serier! Men jag har ALL förståelse för de filmentusiaster som ägnar sig åt detta. För hur många gånger är det ok att betala för samma film?

Jag har så många filmer som jag först betalat för att se på bio, sedan betalat för att ha på VHS, därefter köpt samma film på DVD. 

Tv-serier har jag först köpt på VHS, sedan på nytt på DVD och sedan har producenterna mage att inte ens släppa de senaste säsongerna till försäljning, utan bara visa dessa på betalkanaler!

Visst jag fattar att filmindustrin behöver gå med vinst, självklart. Men hur många gånger måste jag som filmsamlare betala för exakt samma produkt? Och då har jag ändå inte tagit med den nämnda kassettskatten i ekvationen!

Som samlare föredrar jag att ha allt på DVD. MEN om materialet aldrig kommer på dvd så kommer jag inte att ha några moraliska skrupler för att ladda ner detta olagligt via nätet. Ni har själva tvingat mig dithän genom att inte ge mig några möjligheter.

Frågan är om tex SVT ens agerar lagligt när de inte har en nedladdningslänk till de filmer de visar. Hade vi haft VHS-videon kvar så kunde vi ha spelat in vad de visar. Och vi har då bekostat detta via såväl tv-licens som kassettskatt på videobandet. Det är helt lagligt att spela in på detta vis, ingen fråga om det. Följaktligen bör även nedladdning för personligt bruk från SVT vara helt lagligt. Vi betalar trots allt fortfarande licens via skatten och kassettskatt på hårddiskar.

Jag är svensk, jag är filmentusiast och dito samlare och jag vill göra rätt för mig. Men vad ska jag göra när ni antingen omöjliggör att jag får tag på en film eller försöker tvinga mig att betala för samma film för femtioelfte gången?

Min önskan är att ALLT släpps på DVD! Kanske som print-on-demand om man är rädd för kostnaderna. Men att TVINGA folk att abonnera på diverse betalkanaler för att tillfälligt få se sina serier, är bara FEL.

 

Funderingar i regeringskrisens spår

En dag som denna dyker ett gammalt påstående upp här och var - att svenskarna i själ och hjärta är socialdemokrater. Men ligger det någon sanning i det?

Jag föddes på 60-talet, växte upp under 70-talet, och min far var en typisk gråsosse - röstade rött men tänkte blått och svor ständigt över allt högre skatter. Han föddes 1941 mitt under kriget, vann en A-barnstävling och fick en banan. Han blev en typisk knegare inom kommunens gatukontor.

Ständigt strävade han framåt och uppåt för att familjen skulle höja sig från arbetarklass till medelklass, åtminstone när det gällde yttre attribut och sina barns utbildning. Och vi hamnade i ett trevligt och typiskt småborgligt villasamhälle. Vår uppväxt blev på många sätt idyllisk, ett samhälle där dörrar och bilar kunde lämnas olåsta och man inte behövde låsa in allt över natten. Periodvis fick han jobba 18-20 timmar om dagen för att klara av det.

Han var stolt sosse. Men han var sosse enligt landsfadern Per-Albins och Erlanders definition. Folkhems-Sverige. 1960 hade vi världens högsta levnadsstandard och endast 14% inkomstskatt. Klart han gnällde på 70-talets skatter!

Jag tror han var sosse hela livet, även om han aldrig gillade Palme eller de som kom efter.

Själv kallas jag alltsomoftast för högerextrem. Inte en beskrivning jag skulle använda. Visst jag är konservativ i det mesta, reaktionär i några frågor, liberal i att jag avskyr förbud och påbud. Men jag finner även bra idéer hos vänstern. De enda svenska politiker jag någonsin beundrat är just Per Albin samt Ian Wachtmeister. Vad säger det om mig egentligen? Är jag "högerextrem" eller bara självständigt tänkande?

Oavsett om det är arv eller miljö så är "framåt och uppåt" något fullkomligt självklart för mig och det torde vara varje förälders mål, att föra sin familj, sina barn, framåt och uppåt mot en ännu bättre tillvaro än vad man själv hade. Dock aldrig med förakt eller skam för var man ursprungligen kom ifrån.

Om man då ser tillbaka på de senaste 60 åren i Sverige, så kan man bara konstatera att Socialdemokratiska partiet inte längre är vad det varit. Det var längesen man värnade den egna befolkningen, som betalar deras höga löner och håller landet fungerande genom att lydigt betala allt högre skatter. Det finns en anledning till varför så många väljare gått från sossarna till Sverigedemokraterna och att sverigedemokrater allt oftare kallas retro-sossar. Och hade Per Albin levt idag hade han varit Sverigedemokrat om inte rent av partiledare för Alternativ för Sverige!

Kort sagt, svenskarna är nog sossar i själ och hjärta fortfarande och allt prat om "högervindar" i landet är i regel struntprat. Det är Socialdemokratiska partiet som svikit sina väljare, inte tvärtom. Därmed har de även svikit landet och sin förbaskade plikt att sätta den egna befolkningen först. Man kan inte säga att Socialdemokraterna dragit iväg åt vare sig höger eller vänster, utan bara ut i det blå och saknar idag all förankring i den verklighet deras gamla väljare lever i. 

Själv reagerar jag inte längre när någon påstår att jag är högerextrem, för jag vet att jag i själ och hjärta verkligen är sosse, till skillnad från Socialdemokratiska partiet, och därför röstar jag idag "högerextremt". Ständigt framåt och uppåt, för oss alla och för Sverige!