Exakt NÄR blir en bil en familjemedlem?

 Ställde frågan på Twitter, men fick inga svar. Är jag ensam om dessa tankar och känslor?

Exakt när blir ett fordon en familjemedlem? Köpte en liten veteranhusbil -08, baserad på VW Caravelle -84. Då var det jag och min dotter, idag är det bara jag. Börjar bli gammal och behöver något bekvämare. Men kan INTE göra mig av med Lilla Blå / Dunderklumpen! Vi har ju haft så kul ihop!

Att mötande trafik i regel reagerar positivt och vinkar och hejar, gör givetvis sitt till. Många känner nog igen sig för att de börjat med något liknande, andra är bara glada för att man håller liv i veteranerna.

Detta är inget unikt för just den bilen. Jag får ofta, men inte alltid, en personlig relation till de bilar jag kör. Ju längre jag haft dem, desto smärtsammare att göra sig av med. Både jag och min dotter sörjde när Hulda, vår VW 1300 -69 blev skrot.

Hulda var en typisk Bubbla, och jag hade lagt ner mycket pengar och tid på henne. Detta i omgångar pga olyckor. Till sist blev hon överbackad av en enorm skogsmaskin och jag hade tur som klarade mig oskadd. Bilen gick inte att rädda en gång till...

Haft åtskilliga bilar sedan dess, både enklare och mer ståndsmässiga. Men känslomässigt har ingen av dem kommit i närheten av Hulda! Detta oavsett att jag älskat att köra mina Rover 75, en bil som är väldigt mycket "jag". Ädelträ och krom i mängder.

Visserligen upplevde jag mitt livs största kärlek i den första Rover 75 jag ägde, men bilen i sig blev aldrig lika personligt som Hulda, VW 1300 -69.

Hulda och vi, min dotter och jag, fick uppleva så mycket ihop. Vi pendlade året om, och det var inga regler om dubbdäck på den tiden... Och värmen i en Bubbla... Men hon var trofast och svek oss aldrig!

2008 köpte vi alltså husbil. En VW Caravelle, Campmobil Monaco Star, vinterisolerad (pyttsan!). Första trippen gick till Lappland för att se vad bilen klarade. Den fick godkänt.

Därefter har vi haft årliga äventyr i Sverige och Norge med den lilla husbilen! Ömsom kallad Dunderklumpen, ömsom Lilla Blå. Visst har den gått sönder, självklart! Som värst stod vi med skuren motor på fjällen i Karesuando i tre dygn! Men det var mer mitt fel än bilens! Hade kollat oljan, köpt mer olja - men glömde att fylla på....

Hur som helst, den har sina egenheter, som alla gamla bilar. Vi tänker inte på dem eftersom vi är vana vid dem. Hade en gång en svartsjuk Ford! Den fungerade perfekt för jämnan, utom om jag skulle skjutsa hem en tjej. Då infann sig plötsligt diverse irriterande fel! Men aldrig annars!

Idag har min dotter egen familj och jag åker i regel ensam i Lilla Blå. Men även jag blir äldre, och bekvämare. Nog längtar jag ibland efter en lite större och modernare husbil, även om jag uppskattar det spartanska med den jag har.  Att jag ens funderar på en nyare husbil känns som ett enorm svek! Vi har ju upplevt så mycket fantastiskt ihop, hur kan jag svika min ständiga följeslagare?

Kort sagt, husbilen har blivit en familjemedlem. HUR och VARFÖR? Jag vet inte! Lika lite som jag vet hur jag ska komma runt det. VILLHÖVER en nyare husbil, men mitt samvete säger NEJ.  Rent sakligt vore det en enkel sak - husbilen jag äger har blivit nästan tre gånger dyrare sedan jag köpte den, och jag behöver något bekvämare! Men återigen - den har ÖKAT i värde, till skillnad från de flesta andra, OCH vi har haft så mycket KUL tillsammans.... Byter man verkligen bort en sådan bil? JAG har svårt för det, men jag är väldigt känslostyrd OCH nostalgisk. Vad skulle Du göra?

Nedan, en bild av vår älskade Hulda efter renovering nr 1. Vi älskar och saknar Dig, Hulda!