"Once in a lifetime"...

 "Once in a lifetime" - ett uttryck som inte betyder så mycket medan man är ung. Men som innebär desto mer ju äldre man blir.

Ens "lifetime" blir ju onekligen kortare ju längre tiden går.

Jag har tidigare tackat nej till två "once in a lifetime"-jobb. Dels som en specifik resebyrås representant i Västindien (Karibien). Jag skulle bo ombord på någon av Royal Caribbeans lyxkryssare i Västindien för att ta hand om svenska kryssningsturister. Ett drömjobb om det inte vore för att jag valde min då lilla dotter framför allt annat.

Samma dotter "kom i vägen" för nästa drömjobb. Jag sökte och fick jobbet som reporter i Stockholms skärgård. Det innebar allt från kostym i kommunfullmäktige till sjöställ för reportage om mor Anna på yttre skäret 105 år. Ur ett journalistiskt perspektiv ett rent hundjobb som ingen vill ha, men för mig var det i stort sett vad jag drömde om - att få skriva om ALLT som hände inom ett visst geografiskt område.

Allt från födslar till mystiska dödsfall. Och detta för tre olika lokaltidningar samtidigt! Kraven var att man tålde sjögång, kunde formulera sig i text samt fotografera. Till mitt förfogande stod en båt med kapten. Jämför med "Skärgårdsdoktorn" fast som journalist! Det föll på att jag inte kunde vara fast stationerad på Waxholm, med en dotter i Uppsala.

Kan inte klandra min dotter för att jag valde bort dessa drömjobb, det var MITT val att jag ville ha henne varannan vecka. Något som givetvis krånglade till det mesta i livet. Men sett i backspegeln så ångrar jag definitivt inte att jag alltid prioriterade henne, tvärtom.

Under en livstid hinner man ha många drömmar om framtiden. Med tiden blir vissa drömmar inaktuella och andra läggs på hyllan av praktiska skäl.

Min mest envisa dröm är dock om ett eget gods! En herrgård eller ett mindre slott, med generationsboende. Om jag ser till min egen situation - min mor i några rum och min dotter i en komplett lägenhet. En våning som ständigt är densamma, antik och ständigt förbättras, två andra för en ny familj eller ny generation, samt för den äldre generationen. Tanken är att man aldrig ska vara tvungen att vara ensam. Du har ett par rum som är Dina privata, men kan alltid sätta Dig i det stora köket eller tv-rummet om Du vill ha sällskap.

Ett generationsboende är också ett bra sett att bli förmögen! Boendet blir trots allt betalt förr eller senare, och fortsätter man att bo där generation efter generation så bygger man snart upp en familjeförmögenhet. Och "ärvda" pengar väger alltid tyngre än "nya". Varje generation kan bidra med något nytt till "godset", förutom underhåll. 

När min generation flyttade hemifrån, i tonåren, så hade vi inte mycket med oss! Lite samlat porslin och linne! Jag flyttade hemifrån 1983, aderton år gammal. Hade min egen säng och det var i stort sett allt! Mina föräldrar kom på kaffe och fick sitta runt ett campingbord, en på en stol och en på en kista jag gjort i träslöjden! Därefter fick jag möbler och porslin med mera från mina mor- och farföräldrar som passade på att rensa ut. Flera av dessa tallrikar har jag kvar än idag =)

En ny lägenhet, bostad, innebar samlat, lånat, utrensat och lite nytt. En salig blandning som med tiden sakta byttes ut. Idag möblerar ungdomar, som flyttar hemifrån, hela hemmet med elände från IKEA och Dollarstore! Vilket resulterar i extremt opersonliga hem, som ser ut att vara hämtade ur IKEAS reklam.

Nåja, detta om detta! Ju äldre man blir, desto färre blir drömmarna. Många drömmar rationaliseras helt enkelt bort. Andra hamnar på hyllan så att säga.

Jag hade slagit mig till ro med att bo i mitt lilla hus på ca 125 kvadrat. Detta tills jag talade om arv osv med min dotter. Hon skulle vara tvungen att rensa ut mängder, för att ens kunna bo i mitt hus efter mig! Snacka om stresspåslag och dödsångest! Att jag lovade att hemsöka henne om något brändes, hjälpte föga - "vill gärna ha Dig spökande här!"

Och inte har jag "samlat" hela livet bara för att det ska eldas upp en gång när jag är borta! Eldas upp av någon som inte ser skillnaden mellan en bok för 20.000 kr och en för 2 kr... Min dröm var ju inte bara att "samlingarna" skulle vara intakta, utan dessutom utökas, efter min bortgång.

Ett generationsboende skulle göra detta möjligt. En huvudbostad där antikviteter med mera ständigt ökade och förbättrades, en bostad för den äldsta generationen med de mest personliga och värdefulla föremålen, samt en "ungdomsbostad" där nästa generation fick inreda osv som de ville. Det är SÅ man bygger en familjeförmögenhet osv.

Min dotters "hot" om att bränna större delen av mitt bibliotek när jag en dag är borta, gav mig inte bara en extrem dödsångest för första gången - jag är allt annat än rädd för att dö, men vad som händer med mitt "livsverk" är oerhört viktigt! Det väckte dessutom liv i drömmen om att skapa just detta generationsboende!

Då krävs en herrgård eller ett mindre slott. Köpa gammalt eller bygga nytt efter eget huvud? Fördelar och nackdelar? Och de olika kostnaderna dessutom.

Nu, huvudorsaken till detta inlägg, har jag funnit det i det närmaste perfekta objektet! En slottsliknande byggnad, K-märkt utvändigt (om jag förstått rätt) och på mer än 900 kvadrat. Takhöjd 3,60! Min himmelssäng passar perfekt =)

Priset hamnar också inom vad jag har råd med! Men det krävs MYCKET jobb - invändigt! Utvändigt är det redan perfekt - ser ut som ett mindre slott.

Frågan är då - varför tvekar jag? Detta är ju på många sätt vad jag drömt om! Är det allt jobb och tanken på vad jag orkar göra med det jag redan har? Eller som en svåger uttryckte saken - Det här kommer att ge Dig den energi Du behöver!

Och kanske är det exakt så, att den situation jag sitter fast i dränerar mig på energi. Misstänker det!

Till syvende och sist - ska jag agera försiktig general, eller kasta mig huvudstupa in i det hela och följa min gamla dröm? Och inte bara min gamla dröm, utan dessutom mitt löfte till fästmö no 3 (min stora kärlek) om att en dag namnge ett gods efter henne - Emeliehof.

Är detta det framtida Emeliehof?

Vägföreningar och perverterad demokrati

 För drygt trettio år sedan köpte jag ett litet hus i ett idylliskt sommarstugeområde vid sjön. Vi var en handfull som bodde året runt. Om vintrarna hjälpte vi varandra om det behövdes. Fritidsboende kunde ringa och fråga om man kunde tänka sig att gå och slå på värmen åt dem i stugorna innan de kom ut över jul och nyår. 

Vår lilla väg är och var privat, och på den lärde sig min dotter att cykla. Då växte det gräs och smultron mellan hjulspåren och på våren drog vi stövelklackarna mellan smältvattenpölarna och ledde vattnet ner i diket. Aldrig någon som körde för fort, det gick inte ens på det underlaget. Kort sagt en idyll för barn.

Så såldes ett hus längre bort längs vägen. Dit flyttade en åkare med egen lastbilspark. Plötsligt var vi tvungna att rensa upp längs vägkanterna, minst en halv meter in. För att inte nämna tre meter upp. Här där ekarna lövverk hängde så vackert så att vägen bitvis påminde om en tunnel.

Eftersom nämnde åkare körde sönder vägen med sina tunga lastbilar, så började han även att skrapa och behandla vägen. Det var ju trots allt han som körde sönder den.

Sedan kom ett hispigt fruntimmer in i bilden och hon började sätta upp skyltar på träden om att folk skulle plocka upp efter sina hundar. Detta trots det faktum att vi bor ute i skogen...

Dessa två har sedan kämpat i vägföreningen för att vi ska asfaltera hela vägen. Nästa steg blir väl fartgupp, gatubelysning, trottoarer och övergångsställen.

Inför årets årsmöte i vägföreningen skickades information ut till alla, information vi skulle ta ställning till för att sedan rösta om under årsmötet. Informationen var dock väldigt lömskt formulerad, som skriven av en sosse.

Det gällde givetvis asfaltering av vägen. Vi fick två JA-alternativ att välja på men inget NEJ-alternativ! Kort sagt var valet redan gjort av styrelsen och det som skiljde de båda JA-alternativen var hur vi ville lägga upp kostnaden. Att få rösta NEJ till idiotin var inte ens en möjlighet.

Men stor majoritet vann *trumvirvel* - JA-alternativet! 

Själv kunde jag inte vara med på mötet pga jobb, men tog del av all skriftlig information och lämna mejlsvar om att jag röstade NEJ, trots att alternativet inte ens fanns. När jag sedan ifrågasatte beslutet fick jag de vanliga klyschorna - det var ett majoritetsbeslut (tacka fan för det!) och (det värsta!) det går inte att stoppa utvecklingen!

Kruxet är att det inte är utveckling att sakta med säkert sabotera och förstöra en idyll, tvärtom är det avveckling och medveten förstörelse av en fantastisk miljö få förunnade att bo i.

Vill man ha asfalt, gatubelysning och betong så bosätter man sig inne i ett samhälle och banne mig inte i ett idylliskt sommarstugeområde!

Mycket elände har jag gått igenom och överlevt tillsammans med detta hus, allt från läckande tak till eldsvådor. Men jag har aldrig varit så nära att ge upp och sälja allt som nu.

Anglofil med invändningar

 Att undertecknad är något av anglofil kommer knappast som någon nyhet, och denna sommar har jag i stor utsträckning ägnat kvällarna åt att plöja igenom brittiska deckarserier på dvd - Lynley, Frost, Morse och allt vad de heter. Detta i sällskap av en AC inställd på +16 grader och med ett stort glas iskallt iste.

Men jag är ju också husägare och reagerar därför på en del detaljer i dessa serier.

Dels gäller det uppvärmningen av dessa brittiska hus. Här i Sverige har vi så gott som alltid våra element nedanför våra fönster. Har fått skilda förklaringar på varför. Rimligast är två förklaringar - det är i regel ett outnyttjat utrymme och dessutom får kylan från fönstret luften att cirkulera bättre och man slipper rimfrost på fönstren. Då ska vi komma ihåg att vi numera oftast har tre-glas, medan engelsmännen sakta börjar gå från en- till två-glas.

Min ödmjuka uppfattning om uppvärmning grundar sig till viss del på att Mumintrollens hus torde vara idealisk ur uppvärmningshänseende. Ett smalt, runt och högt hus med en centralt placerad värmekälla på bottenvåningen, utnyttjande det faktum att värmen stiger uppåt.

Med ett elektriskt element nedanför fönstret går hälften av värmen rätt ut i väggen, massor försvinner när den naturligt kyligare luften vid fönsterglaset värms upp. Har man dessutom möbler framför elementet finns inte mycket värme kvar till resten av rummet.

Engelsmännen har elementen längs innerväggarna! Ingen värme går till spillo! Visserligen kan temperaturen upplevas som ojämn i rummet, men det är försumbart.

Själv har jag under en följd av år haft ett 1000 w-element placerat mitt i huset vintertid. Detta enda element räcker större delen av vintern just för att all värmen tas till vara. Blir det riktigt kallt så kan jag slå på övriga element för stödvärme, eller placera ut ännu ett löst element centralt.

Är det engelsmännen, mumintrollen och jag som har rätt, eller är det svensk byggnadsstandard som är effektivast?

Det finns dock ett område där engelsk byggnadsstandard är uppåt väggarna - deras dörrar!

Ytterdörrarna går inåt istället för utåt, och stjäl därmed värdefullt utrymme i hallen. Nåja, det kan man kanske vänja sig vid men varför är alla innerdörrar felhängda?

Placerar vi en dörr nära ett hörn i rummet så sitter givetvis gångjärnen närmast hörnet, så att dörren öppnas mot väggen. På andra sidan Engelska Kanalen sitter de tvärtom, med gångjärnen längst från hörnet. Öppnandet av dörren tar alltså dubbelt så stort utrymme jämfört med en rätthängd dörr. Idiotiskt och oerhört opraktiskt! Hur tänkte de när detta blev standard? Det måste ju finnas någon rimlig förklaring?

Notera dörrarna, särskilt innerdörrarna, nästa gång Du kikar på en brittisk deckare, så förstår Du vad jag menar. Och har Du en rimlig förklaring till fenomenet får Du gärna återkoppla till mig!