Vägföreningar och perverterad demokrati

 För drygt trettio år sedan köpte jag ett litet hus i ett idylliskt sommarstugeområde vid sjön. Vi var en handfull som bodde året runt. Om vintrarna hjälpte vi varandra om det behövdes. Fritidsboende kunde ringa och fråga om man kunde tänka sig att gå och slå på värmen åt dem i stugorna innan de kom ut över jul och nyår. 

Vår lilla väg är och var privat, och på den lärde sig min dotter att cykla. Då växte det gräs och smultron mellan hjulspåren och på våren drog vi stövelklackarna mellan smältvattenpölarna och ledde vattnet ner i diket. Aldrig någon som körde för fort, det gick inte ens på det underlaget. Kort sagt en idyll för barn.

Så såldes ett hus längre bort längs vägen. Dit flyttade en åkare med egen lastbilspark. Plötsligt var vi tvungna att rensa upp längs vägkanterna, minst en halv meter in. För att inte nämna tre meter upp. Här där ekarna lövverk hängde så vackert så att vägen bitvis påminde om en tunnel.

Eftersom nämnde åkare körde sönder vägen med sina tunga lastbilar, så började han även att skrapa och behandla vägen. Det var ju trots allt han som körde sönder den.

Sedan kom ett hispigt fruntimmer in i bilden och hon började sätta upp skyltar på träden om att folk skulle plocka upp efter sina hundar. Detta trots det faktum att vi bor ute i skogen...

Dessa två har sedan kämpat i vägföreningen för att vi ska asfaltera hela vägen. Nästa steg blir väl fartgupp, gatubelysning, trottoarer och övergångsställen.

Inför årets årsmöte i vägföreningen skickades information ut till alla, information vi skulle ta ställning till för att sedan rösta om under årsmötet. Informationen var dock väldigt lömskt formulerad, som skriven av en sosse.

Det gällde givetvis asfaltering av vägen. Vi fick två JA-alternativ att välja på men inget NEJ-alternativ! Kort sagt var valet redan gjort av styrelsen och det som skiljde de båda JA-alternativen var hur vi ville lägga upp kostnaden. Att få rösta NEJ till idiotin var inte ens en möjlighet.

Men stor majoritet vann *trumvirvel* - JA-alternativet! 

Själv kunde jag inte vara med på mötet pga jobb, men tog del av all skriftlig information och lämna mejlsvar om att jag röstade NEJ, trots att alternativet inte ens fanns. När jag sedan ifrågasatte beslutet fick jag de vanliga klyschorna - det var ett majoritetsbeslut (tacka fan för det!) och (det värsta!) det går inte att stoppa utvecklingen!

Kruxet är att det inte är utveckling att sakta med säkert sabotera och förstöra en idyll, tvärtom är det avveckling och medveten förstörelse av en fantastisk miljö få förunnade att bo i.

Vill man ha asfalt, gatubelysning och betong så bosätter man sig inne i ett samhälle och banne mig inte i ett idylliskt sommarstugeområde!

Mycket elände har jag gått igenom och överlevt tillsammans med detta hus, allt från läckande tak till eldsvådor. Men jag har aldrig varit så nära att ge upp och sälja allt som nu.